Josefine Wierth

Ur Svensk Bokhandels höstkatalog 2017:

”Albatrossen avundas fiskmåsen dess säkra gång på land.
Inte bara världshavens storslagna vindseglare drabbas; den där gröna förnimmelsen har hemsökt även mig. Riktat sig mot dem jag mött, som gett sig hän i ett kreativt utövande utan att genom sin barndom vara bundna vid sitt val. I mina ögon att betrakta som en oslagbar frihet. Medan de å sin sida förargat påpekat att en grogrund i konstens omedelbara närhet är väl vad alla skulle önska. Idag har albatrossen landat. Som fiskmås tar jag mig numera obehindrat fram längs strandkanten. Men det var en del som var tvunget däremellan.

Uppvuxen i ett hem där ateljén var själva hjärtat, blev konsten tidigt min livsluft, mitt sätt att betrakta. Sällan omnämndes det svartvita porträtt i matt guldram där han med det yviga håret och den känsliga munnen vildsint blickade ut från väggen. Ändå visste jag att ett stänk från bläcket ur hans penna rann i mina ådror.

Första upplevelsen av att gestalta är outplånlig. Ur mitt förpubertala undermedvetna förkroppsligades en scen som lustfyllt krävde sin omedelbara tillblivelse: ”Regndroppen hänger skälvande i sitt blad, just ovanför huvudet på den sovande skogsduvan.” Orden bröt sig fria utan att tveka.

Några år senare började pennstiften att löpa kilometervis genom mina anteckningsböcker. Driven av ett inre tryck, uteblev ändå det jag syftade till och åtrådde. Istället växte rader av reflektioner och vardagliga betraktelser. En höst på Biskops-Arnö skrivarkurs fick vanmakten att tillfälligt lätta. Sedan återvände allt till krampaktig tystnad. Hur går det till att slå sig fri från sina egna rötter?

I ett möte lösgjordes jag från myterna som tidigt draperats omkring mig. Orden fortfor att strömma, språkligt lika verkningslösa som innan. Min högerarm kom till hjälp genom att i ett fritt fall mot glansis slå sig bakåt uppåt för att vrida axelkulan ur sitt fäste. Att i månader plita med vänster hand nödgade till en koncentration som gränsade mot överlevnad. Förstärkte känslan av det oundvikliga. Tvingade mig öga mot öga med föreställningen att helt och hållet fråntas min förmåga.

I ett rum med fåtölj och divan uppstod ett långsamt korsdrag. År av undersökande mellan nuet och duvan i skogen ledde fram till en öppning. Där – på golvet i ett bortglömt rum – satt den tidiga kreativiteten och lekte. Ännu oantastad av självmedvetenhet och outtalade förväntningar som sedan spräckte dess sköra skepnad. Tog sonika min hand och ledde mig till en fördold plats där språket spridit sitt mycel och bildat rikligt med sporer.

Ärlans öga är en uppväxtskildring sedd genom barnets ögon. I ett spektrum av scener vecklar världen ut sig då Lova växer upp i 60- och 70-talets Stockholm, med återkommande vistelser vid havet på ön Fårö. Inför hennes blick är tillvaron intensiv och detaljerad. Allt registreras med samma uppmärksamhet; från den tidiga sexualitetens oförutsägbara vindlingar och lidandets obevekliga lagar, till uppgörelsen med själva existensen ute på öns yttersta udde. ”

Skönlitteratur
Josefine Wierth Ärlans öga MBM Förlag

Foto: Björn Larsson